Vinterjakt efter ripa med stående fågelhund är nog bland den trevligaste jaktformen som finns. Tyvärr fick planerade jakter i vinter ställas in på grund av romantiska ambitioner i hundgården (försök till parning …) och lite annat strul. Det blev omplanering deluxe. I stället för kvantitet fick hoppet ställas till kvalitet. Äntligen kom vi i oss iväg, Snöfjällets Black Brownie och Snöfjällets Destiny Huntress var väl förberedda på jakt, och vilken jakt det blev – en av de allra bästa vinterjakterna med hund som jag har upplevt.
Vilken känsla att glida fram på skidor över fjället i strålande sol. Men mycket måste klaffa, ni som vet ni vet: egen fysik (man är ju inte 25 längre), hundarnas kondition – de jobbade som små Ebba A – rätt väder, lagom trygga ripor och ett samspel som sitter.
När allt stämmer är det ren magi. En hund i stramt stånd, fjällvinden i ansiktet och total koncentration. Träningen visade sitt värde – lydnad, stadga i uppflog och säker inkallning var avgörande. Och så apporten. Bra apportanlag och tränad spontanapport är guld värt. Som när Siri, efter en avklarad situation där en ripa fälldes, efter inkallningen kom glatt springande med en annan ripa. Troligen en ripa som fått sig, utan att jag uppmärksammat det, när det fälldes för Bea i ett tidigare fågelarbete. Man tackar och tar emot – spontanapport i praktiken!
En annan situation som verkligen testade både nerver och pannben var när Bea stod för en fjällripa som tyvärr blev skadeskjuten. Trots ytterligare två tydliga träffar vid nytt försök flög den vidare 300 meter över en bergskam. Hårdskjutna ripor hade jag hört talas om men detta var närmast ofattbart. Självklart tog vi upp eftersöket. Bea fattade till slut stånd mot en rejäl brant, är det rätt ripa?– inte läge att klättra upp med vapen och skidor och spela tuff bergsget. Plötsligt rörde den skadade ripan på sig. Jag skickade på Bea, som inte såg ripan, men istället för att bli apporterad lyckades ripan till min förvåning lätta med vissa svårigheter och flög snett mot mig. En härlig sving med Ayan– och ripan dök i snön. Vilken lycka! Och så värdefullt att kunna skicka på hunden oavsett avstånd. Det blev en välförtjänt och njutfull lunch vid fjällsidan som badade i sol och bjöd på en otrolig vy.
Konstaterar att eftersök är en av jaktetikens allra viktigaste delar. Att aldrig ge sig, att fullfölja och avsluta snabbt och korrekt – det är ansvar, respekt och själva grunden i god jakt. Är även tacksam över mina fyrfota jaktkamrater.
